Joanna

tankar som behöver ventileras
Jag är ledsen att ni som läser detta får läsa en del tråkigheter och antagligen väldigt opeppande men det är ingen som tvingar er som tur är;) (får jag hoppas på iaf
Jag vet inte om det beror på att jag går och väntar på det där samtalet som gör att det känns som om att det bara blir allt fler tankar på mitt ex, vad han gjorde, vad jag gjorde och inte gjorde, vad som sades och inte osv. 
 
En del av tankarna som har ploppar upp är hur många gånger jag egentligen hade tillfälle att lämna honom, låta honom gå och bara skita det. Typ den gången när vi var påväg hem från Västerås och vi såklart bråkar i bilen, jag kommer inte ihåg vart vi var men det var väl ca 3h från Mörsil ( där jag då bodde ) och han som väldigt många andra gånger trodde och fick för sig att jag hade varit otrogen mot honom. Vilket jag här måste klargöra att jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig vara det heller! Men iaf så fick han för sig det och även om jag talade om för honom så sjukt många gånger så trodde han inte på mig, det är även då under den bilresan som jag kastar sönder min iphone 6s i bilen för att jag helt enkelt blir så arg på honom för att han ens tror att jag skulle kunna vara otrogen. Så tillslut när vi har stannat bilen i parkeringsficka så säger jag det som är hans sanning vilket såklart sårar honom så kraftigt att han för första gången grät. Han sprang ut ur bilen och jag efter, mycket skrik från bådas håll så springer han in i skogen tillslut.
Och det är nu jag inser att jag då skulle lämnat honom kvar där i skogen! Jag skulle inte försökt trösta honom hela natten, jag skulle inte ha bett om förlåtelse utan jag skulle verkligen bara ha lämnat honom där mitt ute i ingenstans! Det hade han förtjänat, det vet jag nu i efterhand. 
 
Eller som så många gånger hemma så skulle jag inte ha bett honom att stanna, komma tillbaka till mig utan jag skulle egentligen bett honom att fara åt helvete och aldrig komma tillbaka. Men jag vet att det är allt annat än lätt att göra det rätta när man har blivit psykisk misshandlad, nertryckt och manipulerad så kraftigt av någon man  älskar och som man tror älskar en tillbaka. Det mina damer och herrar är hemskt att uppleva! Det skulle jag säga har gett grövre ärr än alla slagen och hoten jag fick erfara, även om det såklart har gett mig ärr. 
 
Det som även är svårt ibland när jag tänker på honom och allt som blev runt omkring honom, är att jag själv blir ganska förvirrad (forfarande ) av hur jag kunde älska honom och hur kunde jag tro att han älskade mig på riktigt. För ja, en del av honom älskade jag faktiskt även om det är galet svårt att förstå. Men vi hade faktiskt några dagar som var för mig då awesome men som jag nu försöker intala mig själv att det faktiskt bara ingick hans manipulation på mig. 
Man kan tro att nu när jag inte längre är med honom och det här med anmälan osv osv att jag bara ska hata honom och inget annat, och visst gör jag det många gånger men ibland på ett obehagligt sätt så dyker det upp tankar om honom som inte är så hemska så att säga. Jag antar dock att det även ingår i "rehabiliteringen" för att kunna bearbeta allt för att sedan kunna sätta det erfarenhetslistan och klokare-listan så att det inte hamnar i ryggsäcken och tynger ner mig till marken. Det är som sagt att när det ibland blir så blandade tankar och känslor som gör mig förvirrad och inte vet hur jag ska känna. 
 
Tacka vettja min psykolog, det bästa som hänt var att jag fick gå till henne istället för mannen jag hade innan. Jag som var så pessimistisk mot all hjälp i början så har det nu blivit att jag längtar efter att gå till henne för att jag mår verkligen bättre efter jag har varit där och lättat på hjärtat. 
 
 
Oj vad klockan börjar bli mycket! Dock kommer jag ändå inte kunna somna så fort så det blir nog något avsnitt av någon serie på netflix, men jag ska i alla fall sluta här innan det blir en roman av det hela. haha! 
 
Godnatt och kram.