Joanna

en sån där känslosam dag
 
Det känns som om att jag har så otroligt mycket jag vill berätta/skriva om men vet inte alls vilken ände man ska börja med. Men jag börjar med det jobbiga och så får det roliga komma efteråt i ett eget inlägg. 
 
Jag har varit ledig idag också, skönt men samtidigt inte. Jag vill jobba för att allra helst inte få sådana dagar som jag har haft idag. Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare men jag bor ju som sagt hos mina föräldrar pga mitt ex, ja han är faktiskt orsaken till det. Men idag när min fader skulle åka iväg med skotern så gick han in och ut genom dörren två gånger, och jag tror inte att det var meningen att han skulle slå igen den så hårt båda gångerna men det råkade bli så och jag var då verkligen inte beredd på min reaktion av det.. 
 
Att något så fjantigt kan få en att börja gråta känns ganska orealistiskt! Jag var inne på toaletten då och var där inne i säkert minst 10 min och grät. Varför ? Jo jag skulle säga att det beror på att många gånger slog mitt ex igen dörren väldigt hårt när han var arg på mig, och nu när dörren slogs igen så poppade dom känslorna som exet gav mig då, upp på nytt. Kan låta hemskt att säga men där och då så kände jag rädsla, bara av ett en dörr slogs igen lite hårdare än normalt.
Och jag som sent som igår började fundera på mina känslor angående det som har hänt, att jag förhoppningsvis inte tagit sån extrem stor skada av det. Men efter jag hade gråtit klart idag så funderade jag på det igen och insåg att jag har tagit större skada av det än vad jag själv har trott. Jag insåg även att min största rädsla är inte att våga lita på en man igen (det kommer på andra plats) utan min absolut största rädsla är att göra någon upprörd, arg eller besviken. 
Det är något jag verkligen måste arbeta med, att komma ihåg att det ALDRIG är okej att bete sig våldsamt, hotfullt eller kränkade. Det som jag förmodligen kommer bära med mig länge är rädslan över att någon ska göra mig illa fysiskt då det skapar psykiska ärr. Och det mina damer och herrar tycker jag är värst, alla psykiska ärr som är svåra att bleka bort. Fysiskt har jag ju inte längre några blåmärken kvar, dom försvann fort mendom skadorna som har bränts fasti huvudet på mig kommer alltid vara kvar men förhoppningsvis intelika tydliga med tiden. 
 
 
får bli en bild på en av mina älskade hundar, Rufus <3