Joanna

jag vill bara ut ut ut!
Jag känner mig fast i en stad och i ett liv som jag inte trivs med. Jag vill bara härifrån. Men hur? 
 
Skulle våga påstå att inget i mitt liv just nu känns som en stadig punkt eller som en grund för att kunna bygga vidare på. Jag känner mig fast och jag kommer inte härifrån. Även mina tankar har fastnat.. 
En paus i vardagen
Jag är fullt medveten om min extremt dålig uppdatering här, ärligt talal så har det inte varit en speciellt aktiv tanke i mitt huvud att skriva i bloggen. 
Som alltid hinner det hända en del saker mellan mina uppdateringar här. Så jag kan börja med att berätta att jag för stunden och fram tills 31/8 är sjukskriven. Jag ska till läkaren imorgon och se hur det blir efter det, men jag hoppas på att få fortsätta vara sjukskriven. Dels är det för att då kanske jag hinner prata med min nya samtalsterapeut några gånger, för just nu har jag bara hunnit träffat henne en gång och nästa gång är den 29/8 så jag känner mig inte alls redo att gå tillbaka till att jobba heltid hos Postnord med kundtjänst. 
Men under dom här dagarna jag har varit hemma så har det varit otroligt välbehövligt, är dock allmänt helt slut i huvudet. Jag har tidigare haft lite halvtaffligt minne men nu skulle jag säga att det är som bortblåst, jag har inget minne kvar alls. Usch! 
 
 
Nu till något roligare! Äntligen börjar jag komma i ordning här hemma så att det känns lite mer som ett hem, och vilken skillnad det gör för måendet, men saknar Åre otroligt mycket! Trivs fortfarande inte fullt ut här i stan men jag måste försöka ändå. 
 
Jag har bestämt mig för att göra högskoleprovet! Efter några års "jag har tänkt" men aldrig blivit av.  
Detta ger blandade känslor, först känns det grymt men sen lyckas det dyka upp minnen från Victor. Vi pratade nämligen om att göra det tillsammans, och bara en sån sak kan få mig att tveka men mest får det mig att bli ledsen. Hur kan en människa lyckas förstöra så mycket för en annan person, nu vet jag dock att jag egentligen inte ska låta det som har hänt förstöra det jag vill göra men det är väldigt svårt att bara koppla bort känslorna som dyker upp vid olika tillfällen eller situationer som påminner om han. 
kluven
Jag vet inte vad som händer just nu men det verkar som om att jag är inne i någon skrivbubbla. Jag tror att det har att göra med att det känns väldigt skönt att skriva här när man känner sig lite ensam och nere. 
 
I måndags ringde min advokat mig, hon förmedlade att Victors advokat hade bett om mina bankuppgifter då Victor ska betala skadestånd till mig, om det ens blir av vill säga. Jag frågade henne om han satt i fängelse just nu, hur länge kommer han sitte inne exakt och när släpps han, men hon kunde inte svara på det så hon hänvisade mig till kriminalvården i Umeå. 
Och nu ikväll kom jag på att tänka på det när jag mejlade över mina bankuppgifter till min advokat. 
 
Men saken är att jag är väldigt kluven i den frågan. En del av mig vill veta exakt för att ha koll och att det på ett vis ger mig känslan om kontroll på situationen även om jag inte alls har det. Den andra delen av mig vill inte veta då det förmodligen är lättare att släppa det helt och försöka gå vidare utan att behöva oroa sig för honom. Det jag menar är att jag tror att jag skulle bli lite orolig och lite rädd om jag fick veta när han släpps från fängelse, av att veta att han är på fri fot.
 
Skulle gärna vilja veta era åsikter om detta. Ska jag fråga efter informationen eller ska jag låta bli?